Jag vet inte vad jag håller på med..

Vaknade imorse och kände att allt bara var fruktansvärt meningslöst och att jag inte orkar. Ringde skolan och sjukanmälde mig och Jane på expeditionen är världens snällaste på morgonen.
Somnade om. Har nu bara suttit och läst hela dagen och även tagit mig en liten tur till affären för att handla middag.
Har inte ätit idag men mini-pizzan jag köpte väger förmodligen upp detta.

Känns som att jag går på energi som jag inte ens har. Som att jag tar av andras energi för att själv orka och kanske är just detta vad jag gör. Skulle behöva längre siesta!

Allt är knas och fucked. Men det var ett trevligt återseende igår. Saknat alla människor väldigt mycket så det gjorde mig glad att träffa dessa. Fast hela dagen kändes det som att något var fel och jag har funderat på det och kan inte komma på vad. Det lär väl visa sig så småningom.

 Såhär glad borde jag vara just nu!

Det roliga är, att jag om inte alltför lång tid, kanske redan imorgon, kommer att bli glad igen och tycka att allt känns så bra. Men detta bara för att återvända till en liten svacka snart igen. Precis som alla andra tonåringar och människor i allmänhet. Skillnaden är att jag behöver prata och skriva av mig lite.

Det är drygt en månad kvar till koreografitävlingen. Jag har precis lyckats fixa över min remix av låtarna vi ska dansa till på min I-pod och koreografin börjar bli väldigt klar nu känns det som. Min mormor ser jättemycket fram emot att komma och det gör jag också. Hon ska få världens finaste present och något hon kommer kunna dela med fler.
Det känns fantastiskt.
Dessutom så känns det som att denna koreografin tar mig till nästa steg och ger mig chansen att visa vem jag är som dansare. Förhoppningsvis känner mina vänner som är med i k att det gynnar de också. Utan dem skulle det aldrig bli bra och jag är de evigt tacksam!
-Ser fram emot att se de andra koreografernas danser också. Är säker på att det blir en jättebra föreställning.

Innan jag återgår till min bok som är pain in the ass så ska jag skriva lite om dansen. Känns som att jag slutat ge den utrymme i bloggen på sistone.

Dansen för mig betyder mer än något annat man kan ana. Den kan ge mig så mycket men samtidigt ta väldigt mycket. Ibland känner jag att jag inte orkar med något och då kommer dansen för att rädda mig. Jag kanske inte är världens grymmaste dansare, jag kanske inte har tekniken, styrkan till pas de deux eller det manliga dansidealet till kropp.
Men det jag har är viljan. Det är den som har tagit mig så långt som jag kommit nu, det är den som kommer att ta mig längre och det är den som får mig att pressa mig till mitt yttersta i alla lägen.
Jag vill många gånger ge upp när jag känner att allt är dåligt, när jag möter motgång efter motgång. Men att ge upp det jag har byggt upp nu är inget alternativ. Jag överger aldrig min dröm och så länge som jag känner att jag glädjs varje gång jag låter min kropp vara pensel och musiken vara min duk, så kämpar jag vidare.