.. för jag överlevde vad som förhoppningsvis är den enda bilolycka jag är med om.

För att förklara det lite. Gårdagen var helt okej i skolan. Mådde dock illa på modern-lektionen. Kändes inte alls bra och hade en jättekonstig känsla i magen. Det gick trots det helt okej.

Gunilla (pappas/fash  sambo) satt i bilen och väntade på Mårtenstorget. Vi skulle åka hem som vanligt. Pappa var på väg hem från Tyskland. Somnade till en stund som jag alltid gör när jag åker hem. Just ja, innan jag somnade pratade jag med Gunilla och frågade om hon inte var jäkligt trött på att åka bil fram och tillbaks och jo, det var hon.

Hör ett skrik och öppnar ögonen, bilen börjar slira runt, runt och helt plötsligt ser jag hur vi åker utför bilvägskanten, hann inte tänka just då. Bilen börjar "studsa" och volta. 3 gånger var det som jag och Gunilla kommer ihåg. Men kändes som att det inte skullle stanna. Hör Gunilla fråga om det gick bra. Sedan skyndade vi oss ut från bilen så fort vi kunde. Mitt ben gör ont och jag haltar mig ut. Vi har "åkt" ut på en åker. En bra bit från vägen också.

Efter en stund går vi tillbaks till bilen och tar våra värde saker. Ingen mottagning på mobilerna. Sedan ser vi en bil komma och yes, vi vinkar till oss den och får åka med tillbaks till Kivik (de var påväg därifrån). Åker ner till mamma, och hon kör oss till akuten direkt. Märker att jag har ont i nacken och i ryggen också. Gunilla i fingret och skulderbladen.

Kommer fram och vi får direkt komma in och bli undersökta. Doktorn var schysst. Norrman tror jag. han hette Hirsch i efternamn. Kommer inte ihåg förnamnet.
Hursomhelst så bestäms det att vi ska röntgas. Hell också..

Väl uppe på röntgen träffar vi på han som ska ta bilderna. Haha han var jätterolig. Jag blev upprullad i sjukhus sängen då jag hade ont i benet. Han frågade: kan du resa dig och ta dig över till undersökningssitsen själv min haltande vän?
Sån cool farbror. Måste ha varit över 55 år gammal.

Sen när vi var klara fick vi vänta på att bilderna och resultaten skulle komma. Gunilla fick åka hem innan mig. Så pappa (som kommit hem från tyskland) hämtade henne. Själv låg jag kvar med mamma i någon timme. Drygt.
Fick åka hem tillslut. Skönt!

Kan inte för mitt liv fatta vad som hänt. Allt känns som ett vakuum. Jag kan inte tänka klart. Bilderna från när vi satt i bilen spelas upp om och om igen i huvudet. Det är nästan som att jag vill skratta samtidigt som jag vill gråta.
underlig känsla..

Idag har jag bara vilat. Välbehövligt formodar jag. Tack till alla som hört av sig eller som jag pratat med. Blir så glad.
Har även fått en bild på hur bilen såg ut efter gårdagen. Ingen vacker syn, och desto mindre vacker i verkligheten,