Jag vet varken in eller ut. Tankarna hänger över mig som en trögflytande vätska.
Återigen.
Mitt fokus ligger på att kämpa och hålla huvudet högt för att inte falla ihop.
Hjärtat slår inte i sin naturliga rytm längre. Istället pulserar det långsamt och ger mig ångest.
Andningen är ständigt tung.
Jag vet inte varför, men återigen dyker kaffekatten upp när jag drömmer.

Tre nätter i rad har jag sett kaffekatterna.
Kattdjuret som med sin kaffe-svarta päls dyker upp i såväl nya som bekanta scenarion - i drömmarna.
De rör aldrig mig. De närmar sig inte ens.
I drömmen vill jag sträcka mig efter och känna på dem.
Men de närmar sig aldrig. Istället drar de sig sakta tillbaks.
Jag frågar mig själv om det är min strävan efter något. Min saknad eller mina obesvarade frågor.
Allt det som jag vill förtränga men som ständigt återkommer för att det aldrig vill låta mig glömma.
Jag trodde aldrig jag skulle få återse dem igen. Att jag hade tagit mig vidare.
Fel.