Tankar.

(har läst igenom hela texten nu och kan säga att jag klottrat ner vad som försigått i mitt huvud en bra stund nu och allt som skrivits har gått direkt från hjärnan till texten vilket resulterade i det här krims-kramset)

Det finns mycket som gör ont i mig just nu känner jag. Många saker som ligger och gror och många saker jag sa eller inte sa som ligger någonstans djupt inom mig  eller i bakhuvudet.
En del saker ångrar jag och en del saker skulle jag inte kunna förmå mig att ta tillbaks men oavsett så gör de ont.
Ingenting har hänt egentligen men det är också något som gör ont. Varför händer ingenting?
Jag är helt enkelt en sådan person som nästan söker problemen och när jag inte hittar dem så hittar jag iallafall ett problem i icke-problemet.
Min kropp skriker  efter något nytt, efter inspiration, efter intryck. När ingenting händer så känns det bara som att den bästa tiden i mitt liv ska försvinna och en dag kommer jag vakna upp och ångra de där ynka minutrarna jag inte tog till vara på och bara gjorde saker jag inte längre kommer kunna göra. En morgon kommer jag vakna upp och då kommer mina föräldrar vara borta. Då kommer jag ångra att jag inte kunde förmå mig att säga att jag älskar dem eller berätta att jag misstagit mig för att jag är på tok för stolt för att erkänna för mig själv att jag inte har världen i min hand eller att jag hade fel om många saker. En dag kommer de som kanske stod dig närmast, som var en stor del av dig själv att endast vara ett minne då livet fört er åt olika håll.
Jag hoppas hoppas hoppas för mitt inre att jag genom ångesten och minnena kommer att kunna se tillbaks på ljuspunkterna också och att jag kommer att kunna pussla ihop det fina och lägga smärtan bakom mig om så bara för en liten stund.

När jag var yngre var jag inte rädd för att vara sårbar eller rädd för att visa vad jag kände. Men det är för att man inte hade den spärr som säger "bit ihop, kämpa, visa inte svaghet".
Jag lovade mig själv när jag mådde som sämst och trodde att jag hade kommit till slutpunkten att sluta känna för mycket. Självklart har jag inte gjort det. Egentligen känner jag mer nu än någonsin, men jag har blivit bättre på att inte visa det på samma sätt. Att skriva det som en facebook-topic eller ha det som personligt meddelande på msn är inte nödvändigt för jag vill och behöver inte skylta med mående.
Under en väldigt lång tid kommer jag ihåg att jag ändrade mitt personliga meddelande på messenger varje gång jag mådde på ett visst sätt. Ena sekunden stod det "lycklig" och i nästa stod det "jag hatar allt". Man sökte bekräftelse från alla håll och kanter och hoppades att folk skulle "tycka synd om" men samtidigt skämmas för att de sagt saker eller för att man helt enkelt bara ställt sig passiv och inte gjort något. Allt var en enda röra och det är väl det man kan kalla pubertet.
Vi känner alla saker men uttrycker oss på olika sätt. En del valde att skada sig själva, andra skadade andra och själv uttryckte jag mig genom att skylta med allt i en förhoppning om att jag skulle känna mindre.
Alla har olika sätt att uttrycka sig på och vad som är värst kan man inte svara på eftersom att rätt och fel inte kan beröra det här ämnet överhuvudtaget. Somliga kanske tycker att man kan säga att det är värst när man börjar skada sig själv men jag tror inte på en rangordning eller skala när det gäller själv-destruktion.
Just nu är det enda jag vill att bara acceptera att jag är överdrivet emotionell och bara låta mig vara glad, ledsen, förbannad eller vad som helst utan att börja analysera eller försöka finna svar på varför jag känner/mår.
Men det är lika svårt idag som då och förmodligen kommer det fortsätta vara svårt resten av mitt liv och det är en annan sak att acceptera.
Märker att mycket av det jag skriver kan tyckas motsägelsefullt men kort sagt så kan jag säga att mycket jag känner är just det. Glädje och sorg går hand i hand och ibland känner jag det ena under en längre period vilket gör det lättare att skilja på känslorna.

Jag hoppas ni inte tror att jag är ledsen just nu för det är jag inte (även om texten indikerar på att saker inte är bra). Egentligen är jag ganska glad för tillfället och småskrattar åt det jag skriver men det är mycket som rör sig i min skalle och det gör ont i kropp och själ när jag tänker men jag ska bara låta det göra ont och istället för att facebooka eller msn'a det så skriver jag det här så kan jag dela det med mig själv och dem som orkat läsa, för den här texten antar jag är av ringa värde för andra men kommer betyda väldigt mycket för just mig när jag läser det nästa gång.
Slut-tänkt och slut-skrivet. Sova nu!